Att leva med en narcissist, ska jag stanna ska jag gå?

En kvinna som genomfört E-terapin #Halmetoo skickade oss ett mail, vi har fått tillstånd att publicera det om vi utelämnar hennes namn och bostadsort:

"Min känsla innan E-terapin #Healmetoo var vämjelse, illamående och avsmak, inför mig själv. Jag snärjd i hans garn, jag följde honom på samma sätt som de andra kvinnorna som följt och nu följer honom. Som råttorna som följde råttfångaren. Det handlade om självförnedring. Jag vaknade en morgon med bilden ur drömmen där han står böjd över en annan kvinna, låter cigarettröken förgifta och bedöva, får över henne i sitt våld så att hon följer som ett viljelöst våp ned i avgrunden, rakt mot sin egen olycka och kanske undergång. Jag flyr, hals över huvud med bultande puls, rädd så rädd att bli fångad igen och med avsmak för mig själv, för att jag inte avslöjade bedragaren redan när jag själv drabbades. I vaket tillstånd ser jag hur skicklig han är, inte många kan värja sig. De som fastnar är i hans våld, totalt, går inte att rädda, de anklagar istället sanningssägarna för att vara svartsjuka lögnare.


Hur rår man på djävulens budbärare? Med bud om sin egen persons obetydlighet, skuld och skam. Med bud om att man som varandes missfoster tagits till nåder av en herrens ärkeänglar och vilken ödmjukhet och tacksamhet man borde känna inför det. Hur rår man på djävulens budbärare med hälsan i behåll? Jag mötte honom, jag slet mig loss, jag har nu arbetat i fem år för att återfå hälsan, för att återvinna min värdighet, mitt självförtroende, min självkänsla.


Det har tagit tid att lappa ihop det människovrak som i skydd av skuggan kravlade sig ur sin belackares våld. Nu är frågan om jag vågar resa mig på darriga ben. Vågar jag stå upp för att det är vi människor som skapar våra gudar och djävular, inte tvärtom. Har jag återhämtat mig tillräckligt? Har jag reparerat min självkänsla nog för att återigen våga utmana min och andras begränsade tro på människans skapande kraft? Kan jag hantera hur jag själv skapade ur bristande självrespekt och bristande självkärlek? Har jag kommit så långt att jag kan skapa ur ovillkorlig kärlek till mig själv idag? Svaret på den frågan är fortfarande nej, så jag kryper tillbaka till bakom mitt skydd, såsom en gråsugga söker skydd under en sten. Jag behöver slicka mina sår, läka mig själv ytterligare. Känner fortfarande en gnutta självförakt för att jag var så svag att jag involverade mig med djävulen. Nu är tiden för min triumf kommen. Tiden då jag förmedlar och kan leva fullt ut utifrån insikten om att vi var och en är våra egna gurus och skapare av vår egen verklighet.


När jag kommit en bit på väg i mitt arbete med att (åter-)skapa mig själv fann jag Lifecaps E-terapier. Initialt gjorde jag den som handlar om att hantera medberoende. Den gav mig en mycket god intellektuell insikt om hur jag levt, hur normaliseringsprocessen fungerar och att jag inte är ensam om att ha levat i destruktiva relationer. Därefter gick jag igenom E-terapin #Healmetoo, den som handlar om att läka de känslomässiga såren efter sexuella övergrepp/kränkningar. Med hjälp av frekvenser kom de vägledda meditationerna åt mitt undermedvetna. Det var jobbigt redan första veckan, men när jag lyssnade på texten insåg jag att det som sägs är till hundra procent uppbyggande för självkänslan. Varför var det då så svårt att lyssna? Varifrån kom motståndet mot att faktiskt sätta hörlurarna på huvudet och slå på den där halvtimmeslånga ljudfilen?


Efter ett par dagar förstod jag att de positiva, uppbyggande och stärkande texterna inte stämde överens med min bild av hur dålig, ful, dum, elak och egoistisk jag på ett djupare plan hade lärt mig att tro att jag var. Jag hade blivit bekväm med min bild av att jag är var mindre värd. Trots att jag tagit mig ur relationen trodde jag, på ett undermedvetet plan, på att jag var alltigenom en dålig människa, att alla gräl, alla missförstånd, all ilska som min tidigare partner upplevde och utryckte var mitt fel. När han kränkte eller slog mig var det befogat, för jag var inte värd bättre. Jag skulle vara tacksam för att han ens ville ha med mig att göra, tacksam, för ingen annan skulle någonsin vilja ha mig. Att efter den andra veckan med #Healmetoo börja få kontakt med att jag är okej precis som jag är, att det finns människor som vill umgås med mig bara för att jag är jag, att jag är av samma värde som andra människor var omvälvande för mig. Idag mår jag äntligen bra, sju år senare. Det har varit ett tungt arbete och om jag hade funnit #Healmetoo tidigare så hade det gått snabbare att läka. Därför vill jag verkligen rekommendera dig som levt med en narcissist att genomföra E-terapin #Healmetoo så fort du har möjlighet. Den går till och med att lyssna på redan när du ställer dig frågan ”Ska jag stanna, ska jag gå?” eftersom den kommer att bygga upp din självkänsla så att du kan tycka att du är värd ett bra liv och om du har det kommer du att finna styrkan att gå. Tack Gaya för att du gjorde min läkning möjlig"


Relaterade Artiklar